Kursen

Semestern är äntligen här. Tid för ledighet. För återhämtning. För äventyr. Ett spontaninfall resulterade i att jag blev med stipendium: Lärare skriver. Hur tänkte jag? Vad ska jag skriva om? Vem vill läsa det jag skriver?

Tretton kollegor från olika delar av Sverige, från olika delar av skolvärlden samlas i den pampiga muralmålade Dragonsalen med knarrigt golv. Anders Sundelin inleder och det dröjer inte länge förrän vi deltar med frågor. Samtalet studsar fram och tillbaka mellan oss. En för mig okänd skara människor som jag genast kan identifiera mig med. Det gemensamma yrkesvalet, kursen ger snabbt en väg in i till samtal.

Redan första dagen får vi i uppgift att skriva om ett minne från läsåret som gått. 1500 tecken med blanksteg. Vid kaffet våndas vi tillsammans. Vad ska vi skriva om? Hur mycket är 1500 tecken? Jag skriver. Jag skriver för långt. Jag lär mig räkna tecken. ”Stryk! Stryk! Stryk!” August Strindbergs ord tycks ringa i mina öron. Det oviktiga ska hyvlas bort.

Morgonen efter ska en nervös skara delge sina texter. Det händer något. Inte bara med texterna utan med oss. Texterna berör oss. Arbetskamraten som är utbränd, eleven som lyckades, mamman som nyss dött och som väglett dottern mot yrkesvalet. Friluftsdagar som blir strålande, tårtor som blir rinnande och om skolskjutningar som inte blir av.

Alla texter är bra. Alla texter kan bli bättre. Med Anders vägledning lär vi oss hur våra ord ska tas om hand.
I redovisningens stund blir vi sårbara för varandra. En ömsesidig aktning sker. Förtroenden ges. Samtalen vid måltiderna berör nu andra ämnen, inte bara var vi kommer ifrån och var vi jobbar. Efter en kort tid rör vi vid varandras känslor.

Jag har tänk rätt. Jag vet vad jag ska skriva om. Jag vet hur. Jag vet att åtminstone tretton personer i vårt land vill läsa det jag har att berätta. Det finns säkert fler.

Sara Wagner Swahn på Biskops Arnö juli 2019

PRESSKONTAKT:
Martina Mälarstedt, administratör,
0703-70 16 64.

2019-07-09T01:05:36+00:00